I den staden (byn) jag bor i finns det sååå många orginal och kufar (alltifrån Arga Mannen, kvinnan som väntar på Jesus och Luffar Billy) och alla  är dem charmiga på sitt eget (lite annorlunda) sätt. Men det har dykt upp ett nytt original i byn nu som driver mig till vansinne. Vi kan kalla henne Mytoman Anna, en vuxen kvinna i 40 årsåldern med en uppenbart psykisk åkomma (mytomani) som ”råkar” springa på folk och låtsas känna dem.

Det började för några månader sedan med att denna kvinna lyste upp när hon såg mig och tog sig fram till mig med ett brett leende och frågade ”Hur mår Du” (jag har aldrig sett kvinnan förut men bläddrar i  mitt dysfunktionella minne efter ansikten jag ska kunna komma ihåg) och jag (paff) ”Jo det är väl bra antar jag men vem..”  Där avbryter hon mig och säger att hon snart ska till Ullared och det finns ju så billiga servetter där och skulle inte hon kunna få en tjuga så kan hon köpa ett 2 pack till mig… (konstpaus) ”är DU” fortsätter jag. ”Ja men mig känner du väl igen” säger hon och jag bara gapar av förvåning och tänker att visst det kanske jag gör (jag kanske bara glömt bort vem hon är) så jag ger henne en tjuga och går hem och funderar inte mer på det.

Några veckor senare dyker hon upp igen och tar en näve blommiga servetter (uppenbarligen inte inköpta i Ullared) och ger mig. ”Jahhopp, tack då”, säger jag och ska gå. ”Vänta” säger hon. ”Jag fyller år idag”, ”jaha men Grattis då” säger jag och vill gå vidare, men hon tar tag i mig och säger ”Ja du har inte en liten slant så jag kan köpa mig nåt fint”. Vid detta laget är jag bra trött och säger bara ”Nej du, jag har knappt så det går runt själv, men ha en fin födelsedag ändå”. Lite snopen och med en 5 – årings nedslaga blick går hon vidare och jag är helt förvirrad (och känner mig samtidigt dum, hon kanske fyllde år vad vet jag?). Hursomhelst, dem närmsta veckorna håller jag utkik efter henne och duckar eller dyker in i affärer varenda gång jag ser henne men får så småningom veta av en mer insatt person att kvinnan är mytoman. Suck.

Så idag gick jag ner på stan för att hämta ut medicin och naturligtvis hör jag en välbekant röst bakom mig som ropar ”Hej Jenny” (gissa vem) ”Hej”, säger jag besvärat. Vi småpratar lite och jag försker gå, då drar hon mig i armen och säger ”Vet du att idag är det min namnsdag?” Jaså – säger jag, ”heter du Sabina”? (jag råkar veta att dagens namnsdag är Sabina då jag alltid kollar almanackan) Hon är tyst en stund och säger sen ”nej” och tittar ner, okej ”men då så” säger jag och vill gå. Just som jag tror att hon ska ge sig och gå så hör jag henne säga ”Men vettu, jag ska på en julmarknad snart och där har dem så fin små tomtar” , ”det räcker nu Anna” säger jag, jag har inga pengar och ge dig, men ha det så kul på julmarknaden (sarkastiskt) och så nästan springer jag min väg hem i ös regnet och bara kan inte slutta skratta.

Detta är sånt som bara händer mig känns det som. Som om jag hade tatuerat in ”lättlurad” i pannan! Men vem har sagt att livet ska vara lätt. Jag som alltid bott i en större stad och sett alla möjliga personer har aldrig varit med om småstads originalen och hur väl dem syns och hur lätt det är att döma dem, skulle istället vilja lära känna dem och höra deras historier om varför dom är som dom är (om dem nu vet det) Det vore intressant.

Men men, har haft skrivkramp en lång period som har varit stökig och jobbig mentalt och fysiskt men som nu börjar stabilisera sig och ordna upp sig. Jag är ingen sån som vill skriva om tråkigheter på min blogg för jag tycker att livet kan vara nog så tråkigt ändå i verkligheten. Lämnar er med visa ord från mästaren.

”When life hits you hard, don’t complain. Cry out loud, curse, but don’t complain. You are not a victim” //Paulo Coelho

Iaf så fick jag ny dos att börja med och start dosen är 18 mg och max dosen är 54 mg. Sen har jag ju ätit penicillin i 10 dar och fått örondroppar mot hörselgångseksem (som jag har ibland) men ingenting funkade och jag hade vid det laget inte haft någon hörsel på höger öra i 10 dagar (extremt jobbigt) så denna måndag morgon (när jag även skulle ta den nya medicinen) så vaknade jag vid 7 på morgonen och ringde vårdcentralen för att boka en ny tid för mitt öra och i rena farten slängde jag i mig det första pillret (concertan), alles okej. So far. :S

Fick en tid vid 11 men när klockan började närma sig 8 snåret så kände jag mig ordentligt kontsig i huvet (som det var inlindat i bomull) och fick svett vallningar och yrsel så jag började kolla på tabletterna jag fick och gick in på fass bara för att få veta att jag fått 54 mg (den högsta dosen) istället för det jag skulle ha!!!! PANIK!!!

Ringer psyk och börjar bli rejält speedad och kan inte fokusera på nåt eller ens veta vad jag säger och känner mig VÄLDIGT aggresiv. Min vanliga behandlare var inte där men fick en tid hos en annan klant (ja det är han) och vid 10 gick jag arg, frustrerad, svettandes i full ångest till psyk och formligen vräker ur mig hur jäkla arg jag var och hur hemskt detta var (jaja säger han och nickar lite , det var ju inte bra det här – NEJ ELLER HUR) skäller ut honom, får rätt dosering för resten av veckan och springer till VC för att kolla örat.

Får träffa samma läkare som skrev ut penicillinet och den äckliga gula smörjan man ska ha i örat som dessutom färgar av sig och börjar klaga. Han kollar i mitt ena öra och säger ” jaha ja, du har visst en propp i örat” (WTF tänker jag här har jag käkat piller i 10 dar) kollar andra örat och säger ”jahopp en liten propp där med – vi får skölja öronen” (PANIK).

Får träffa en sköterska som börjar med och spruta skitkallt vatten in i mitt öra med en jet stråle innan hon ens känt om vattnet var tempererat sen genomgår jag 30 minuters sköljandes av båda öronen och visst var det proppar (uäääh), sen tittar doktorn i öronen och säger att ”du har en lindrigt eksem i båda öronen (WTF) så du ska få kortisondroppar och behandla med i 3 dagar sen är du frisk (redo att döda snubben)…

Kommer till apoteket och undertiden allt detta har hänt har jag pratat med diverse personer i telefonen som konstaterat att jag låter jävligt speedad (konstigt va?) och inte är mig själv. Hämtar ut de svindyra dropparna och upptäcker att han med skrivit fel!!! (OMG) Först har han skrivit ” en droppe” i varje öra på morgonen och kvällen och efter det står det ”en pipett vardera i båda öronen morgon och kväll” (hur fan ska han ha det egentligen).

 Så hon på apoteket ringer och frågar och ja det var en pipett. Vid det här laget fullständigt kokar jag av ilska, ångest, panik på grund av allt som hänt (min dotter skulle kommit till mig men efter samtal med hennes pappa så stog det klart att detta skulle vara omöjligt).

Handlar och kommer hem, sitter vid datorn, kan inte koncentrera mig, pratar i telefonen konstant (med vänner, släkt, sjukvårdsupplysning och t.o.m giftimformationen via 112), har inte ätit något sen 7 på morgonen (concerta har en aptit dämpande effekt) och efter mkt om och men försöker jag äta vid 23 (lasange) men det gick inte ner och somnar vid 2 tiden (kaos i huvet).

Vaknar 9 nästa morgon (idag) och kroppen känns som om jag sprungit ett maraton och svalget är torrt som en öken och jag är yr och allmänt snurrig. Dricker kaffe, tar ordinerad tablett och tar itu med dagen. Nu sitter jag med ögonen på halvstång (men min emmis e hemma så det gör inget) och skriver detta inlägg som nog ingen kommer förstå känns det som.

Jag säger bara en sak!

GAAAAAAH

Hur som helst så skulle vi in i kyrkan här i Mjölby men den var stängd och när vi gick förbi en massa dårar som filmade nåt så sprang en producent fram till oss och undrade om vi ville vara statister i en film/serie som SVT producerade om en slags ”futuristisk jesus berättelse” (garvar ihjäl mig!) som ska visas på SVT i höst.

Vi skulle gå mot kameran på en gata medans en hysterisk man sprang förbi oss letade efter Jesus och vi skulle se förskräckta och skrämda ut! Och det gjorde vi tydligen bra för de ville att vi skulle vara med imorgon igen (men får se hur det blir), men iaf så var det roligt och spontant och ”utflippat” (som om inte mitt liv redan var det . he he).

Ja man får se hur morgondagen blir är bra mör idag, trött men ändå inte. Imorrn ska Åsa på Lars Winnerbäck (have fun babe) skulle velat hänga med bara för att se Laleh (för Winnerbäck klarar jag inte av – alldeles för deppig) men skiner solen så kanske man iaf kan sola lite – behöver bättra på brännan.

Love you all <3 Peace out!

Skyddsänglarna ska vaka över oss, ge vägledning genom livet och inre vägledning vid svåra val. Oavsett så ska ängeln hjälpa vår själ att uppnå det vi kommit till jorden för. Nu är det ju inte säkert att vi fullföljer det vi ska lära och det kan bero på att själen behöver mer tid för lärande, yttre omständigheter eller vår ovilja att lyssna till oss själva. Det är här jag tror att vi återföds för att fullfölja vår livsväg. (varför inte)

Någon sa en gång till mig att tar man sitt eget liv tvingas man vara jordbunden tills dess att rätta tiden är inne för ens död. D.v.s vi har den rätta åldern inne för att lämna jordelivet, så som det var bestämt från början. Jag har en teori om att det är själen som väljer att avbryta jordresan. Kanske för att man valt så fel väg i livet att målet inte kan uppnås. Tänk på alla val man gör i livet och de koncekvenser man får ta av dem. Men alla tror olika och vem är jag att säga vad som är rätt för andra. Men jag kan förstå hur en sån person tänkt – även om jag avskyr tanken.

 
Jag har haft möten i mitt liv som jag inte begriper varför det egentligen inträffade. Människorna i fråga har inte gett mig någon positiv energi över huvudtaget och enbart funkat som energitjuvar. Det kan vara ett val som själen gjort för att dessa personer skulle komma på fötter och att min själ skulle hjälpa personerna ifråga. Varför i hela fridens namn gjorde min själ det valet? Ibland undrar jag om själen är utan totalt förstånd.

Min egen skyddsängel vet i tusan var hon/han kommer ifrån. Det senaste året kan man fråga sig om hon/han haft en egen andlig kris. Det är som hon/han ideligen sagt ”gör som du vill, det blir nog bra vilket som”. Tack för det du oh store ljusvarelse. Så var det med den vägledningen. Det bara smäller om det! Men på tal om smäll var hon/han verkligen på alerten idag. Vägledde mig till ett bra och mkt viktigt beslut fast det kom spontant!

 Min dysfunktionella skyddsängel har sina klara stunder ibland

Känner mig antik! Även fast jag är en rätt ung mamma så tycker ju ens barn/tonåringar att man är urgammal iaf så antar att det är nåt man får leva med. När jag är 40 år så är hon 18 år och är ganska nöjd med det upplägget. Har svårt att se mig själv skaffa barn igen men träffar gärna någon med bonusbarn! Blir ju rätt tröttsamt att vara singel.

Tittade på gamla foton förra veckan av Emmis som ”liten” och vart lite nostalgisk. Nu är hon helt plötsligt en egen individ/art som lever och tycker och tänker och GÖR! Kan bara hoppas att det JAG ger henne (i fråga om råd o.s.v) fastnar nånstans men hon måste ju få göra sina egna misstag i livet. Ett steg i taget och är ändå väldigt stolt över hennes uppriktighet och hon visar redan tecken på sunda värderingar, sen måste man få busa ändå och pröva på.

Det är svårt att se sin lilla dotter växa upp till en ung kvinna men också en fantastisk gåva. Och ja, jag måste nästan ge mig själv en klapp på ryggen (och hennes pappa och bonus mamma med) och tycka att vi tillsammans gjort ett bra jobb hittills. Kan bara med spänning följa hennes utveckling och njuter av det i stora drag (trots en del saker hon inte gillar men kommer tacka mig för när hon blir äldre).

Till alla föräldrar därute – kämpa för era barn – det är dem värda!

Love you Emmis!

Love Mammi <3

Alla människor passar ju inte ihop och det är synd men man får göra så gott man kan och jag tycker jag stått ut med rätt mkt just nu.

Dessutom så har mina prover visat att jag har lite för hög kolesterolhalt i blodet och efter att jag konsulterat min kära syster (som är friskvårds konsulent och min personliga hälso guru ) så kommer jag imorgon starta krig mot kolesterolen. Inget mer smör, ägg, onödigt fett o.s.v. Dessutom vart jag utmanad av min syster att om jag lyckas gå ner 10 kilo till i Jul så får jag 1000kr av henne och ja, jag antar utmaningen! Absolut!

Så adjö ägg, adjö pizza, adjö härligt krämiga ost och adjö bacon och härligt feta såser med grädde i. Hoppas vi är bättre vänner nästa gång vi ses, jag kommer sakna er alla men min hälsa är viktigare.

Så hej bär, nötter, avokado, becel och grönsaker och frukt – här kommer jag och frossar i er!

Live Your Best Life!
Kram & Kärlek!

Senare i mina tonår kom jag i kontakt med vänner som delade min passion (och gör det än idag) för denna mans fantastiska musik. Vi hade bra och dåliga stunder ihop men Michael och hans shower förde oss alltid samman igen och hjälpte oss alla genom olika barndoms trauman vi genomgick. Hans musik tröstade och gav hopp och band oss samman på ett väldigt djupt sätt. När jag fick min dotter  Emma 1996 så började ett helt nytt liv för mig och Michael vart inte lika viktig längre (vilket är naturligt även om han alltid fanns där) och jag var på min sista konsert i Köpenhamn på Michaels födelsedag den 29:e Augusti 1997 ( det var fantastiskt att få sjunga Happy Birthday till honom och se hans ödmjuka, blyga leende) och efter det såg jag honom inte uppträda igen, men visst följde jag det som hände honom om än på avstånd.

Jag bevittnade hans med och kanske mest hans motgångar men på mig biter ingenting. Jag är och kommer alltid vara stark i min tro att han är och var en god medmänniska. Alla har vi våra fel och brister och även Michael hade säkert sina. Därför vart jag bestört när min dotter ringde mig den dagen då han gick bort och berättade att något hemskt inträffat. Min första tanke var bara NEJ! MichaelJackson kan inte dö! Men sakta, sakta sjönk det in och jag sörjde och fick i denna stund kontakt med gamla MJ vänner igen (vilket jag är otroligt tacksam för) och alla var vi chockade. Hela världen var chockad! Och då gick sorgen över i ilska. Varför såg inte människor vem han var när han levde, varför uppskattade dem inte honom då utan först nu efter hans bortgång. Jag var rasande!

Snart är det ett år sedan Michael gick bort alltför tidigt. Att döma honom känns inte rätt, ingen av oss som inte känner honom vet hur han haft det, ingen vet sanningen. Jag tänker heller inte spekulera så mycket i det. Det jag vet är att han gett oss en guldskatt – sin fantastiska musik. Som kommer att leva för alltid

”I’m starting with the man in the mirror, I’m asking him to change his ways. And no message could’ve been any clearer. If you want to make the world a better place, take a look at yourself and then make a change”.

Så sant. Du fattas mig Michael och din musik kommer föralltid leva i mitt minne och hjärta.

Avslutar med min ”all time favourite” you tube klipp på MJ som bara är…

Love you more

Väldigt många reaktioner fick jag då så jag tänkte återposta den orginala texten och se om den fortfarande väcker lika stor reaktion (tänk på att den skrevs för 8 år sedan).  Idag tänker jag absolut inte samma sak! Intressant! Eller ska vi kalla det Evolution

Vad är tillåtet mellan könen?
I mitt nästa liv , om jag nu får något sånt, tänker jag komma tillbaka som en man. Med 25 grova centimetrar av ”Oh My Fucking God” mellan låren, tillräckligt laddad för att ge njutning och få njutning, eller smärta, (vad du än föredrar baby). Kanske kommer jag tillbaka som Lenny Kravitz eller med en riktig Maxwell-frilla. Kvinnorna kommer att älska mitt hår och leka med det och männen kommer att avundas mig. Jag kommer att vara en riktig man.

I mitt nästa liv kommer jag tillbaka som en man. Kanske som en smörig popstjärna typ Nick i BSB  (Back Streeet Boys)eller kanske som ”the man” himself, som får småflickorna att skrika mitt namn i sömnen och som står i timmar backstage med fuktiga blickar och våta trosor redo att tillfredställa min minsta lilla vink.

I mitt nästa liv kommer jag tillbaka som en man. Jag ska lära mig hur man slåss som en riktigt karl och hur man tar en smäll på käften utan att gråta, kanske får jag fett med stryk men jag blir åtminstone inte våldtagen. Ord som ”förnedring” och ”svag” kommer aldrig att existera i min meritlista, nej nej.

Min attityd kommer att synas innan jag ens sagt ett endaste ord, mitt självförtroende kommer lysa upp hela rummet/krogen/daten när jag kommer in. Jag kommer vara som jultomten själv som levererar dom snyggt inpackade och hett efterlängtade familje juvelerna på julafton. Jag kommer att göra alla dom där sakerna som män gör, minus fittan och + de 25 grova centimetrar njutning eller smärta jag äger (du bestämmer).

Jag kommer aldrig att bli kallad för hora, inte ens när jag får tjejerna att gråta för att jag såratdom/skiteridom/knullatderasbästavän/skrutitom minprestation/interingtpåfemdar.

Dom kanske putar lite surt med munnen och flaxar lite med sina välmakade ögonfransarna, men det är inget som inte mitt killersmile och en het (falsk) kyss kan råda bot på.
Sen känner dom sig utvalda igen.

I mitt nästa liv kommer jag tillbaka som en man. Naturligtvis kommer jag att stå för nästa våg inom teknologi och vetenskap, alla vet ju att män kan sånt bättre än kvinnor. Ingen kommer att kalla mig en bitch för att jag är ambitiös, framåt och driven. Jag kommer alltid att vara inne oavsett vilken /färg/style/våg/musik/genre/frisyr som gäller…

Yeah man, när jag kommer tillbaka, kommer jag tillbaka som en man. Så jag kan supa mig svinfull och knulla dygnet runt utan att bli brännmärkt som slyna för resten av livet (som ett katlamärke).

…så jag kan vakna varje månad utan mensvärk/kramp/magont/illamående/flytningar/svamp och oron över att bli gravid.

…så jag kan säga vad fan jag vill utan att någon idiot av det manliga könet antar att ”det är den där tiden på månaden igen” FUCK THAT!

…så jag inte behöver tänka på om jag måste åldras med grace eller behöva göra 10 skönhetslyftningar innan jag fyllt 50.

…så män pratar med mitt ANSIKTE istället för mina TUTTAR.

…så jag kan skita/fisa/rapa/kliapungen/ ohämmat utan att klassas som en ”dålig flicka”.

…så jag sitta med vidöppna ben och blotta mitt kön utan att få höra ”knip igen – så där sitter inte en fin dam”.

…så jag kan hyra porrfilmer som ”Buttmans Anal Adventures” utan att grabbarna tycker att man är pervers.

… Jag kan vara ett svin idag och en man imorgon.

Hellre ett svin för några dagar än en hora/slyna/bitch för alltid. Såna adjektiv förföljer kvinnor för alltid.
Jag vill kunna prata om andra människor utan att bli tagen för en skvallerkärring, för män ”skvallrar” ju aldrig, nä dom bara tillhandahåller fakta, (eller hur !).

Jag vill kunna svära som en riktig sjöman utan att någon bryr sig…

Kvinnor kommer älska mig, oavsett ålder, bakgrund eller livssyn…

Alla kommer dom att älska mig. Jag är ju man.

När jag blir 40 tänker jag gifta mig med en puma på 20+ (eller åtminstone hälften min ålder och helst oskuld) så jag kan visa upp henne efter bröllopet för grabbarna och kunna säga att jag var först (i’m the man) och alla kommer att säga hur ”lycklig” hon är som har mig. Sen knaprar jag i mig mina viagra tabletter och knullar istället för att bli knullad och oavsett hur sagan slutar så kommer jag alltid att vara lycklig.

Jag är ju en riktig man för fan!

***Nej jag har ingen penis avund, nej, jag är inte feminist och nej jag hatar inte alla män . Jag älskar att vara kvinna och gå igenom dom saker som kvinnor gör på alla sätt och vis. Men finns det något som egentligen är ”könlöst”? Och varför lever vi fortfarande på stenåldern? Me Tarzan – You Jane typ***
 

EFTERTANKAR IDAG = NUTID!

Mycket i vårt samhälle har förändrats på åtta år och så även min syn på manlighet! Jag tycker fortfarande att män ibland (oftast) hamnar före listan på prioriterade personer när det gäller utbildning, jobb och relationer. Men mycket har ändrats. Vita huset har idag en Afroamerikansk man som President i Vita Huset vilket inte skulle vara möjligt för 8 år sedan. Kvinnor i Iran och Irak får rösta. Finland har en kvinnlig president. Detta är bara några av många stora framsteg som hänt och lite kul att se vad för reaktioner min text får idag jämfört med då. Så kommentera gärna. Jag tål kritik!

Kan inte vara lyckligare.

Älskar dig föralltid! <3

I tvättstugan sker också möten människor emellan och är man sån som jag är som väntar tills typ alla ”fina” kläder är smutsiga tills det är tvättdax och tar på sig ”tvättstassen” (i mitt fall ett par slitna tights och ett linne med hål i) så kan man ibland känna sig lite besvärad om den snygga grannen eller nån annan är där. Som idag.

Tänkte vara lite smart och smyga ner en 45 minuter innan, för maskinerna brukar ju va lediga då och den som har tvättat innan mig har inte hunnit hämta tvätten ännu (trodde jag) men naturligtvis så lyser det där inne och jag bara hoppas och ber att det inte är den snygga grannen eller nån pratsugen pensionär (gillar dem men Gud vad dem ska klaga på allt – blåser det i din lägenhet -är det inte för varmt-funkar dina element o.s.v) så jag samlar mig,  iklädd tvättsatssen med hål i och IKEA kassen nonchalant slängd på axeln ”så-där så- man-ser-ut-som-man-har-en-puckel-påena-axeln” och möter till min förvåning NN som är en trevlig pratsam man från Chile som i vintras hjälpte mig med allt från bisolvon, alvedon och nudlar och en lektion i spanska (allt detta inom loppet av 25 minuter) när Emma var sjuk och apoteket fortfarande hade monopol.

Okej tänkte jag, han är trevlig så jag drog på smajlet och hejjade glatt och undrade om det var okej att jag tog maskinerna tidigare.

Nej – säger den snälle mannen!

Ursäkta – säger jag?

Nej, säger han igen och förklarar att han har fortfarande tvätttid kvar och min tid börjar inte förrän kl 17.00 och han tycker det är väldigt ohyfsat att ta någon annans tvättid och dessutom är ens tvätt privat och det bör man tänka på.

Jag ber honom så hemskt mkt om ursäkt, (lätt chockad) och bereder mig på att gå efter detta kulturella utbyte så jag vänder mig om och är halvägs genom dörren när jag hör honom ropa på mig och samtidigt ”gapskratta”!  Jag fattar ingenting och tittar på honom och efter en stund får han ur sig att ”han bara ville se hur jag skulle reagera och självklart kan jag ta maskinerna”.

Där står jag helt förvirrad och bara gapar medans han skrattar. Innan han slinker ut viskar han ”Ni i Sverige är så känsliga ibland – ni måste våga skratta  mer”.

Så nu är tvätten på gång och jag kände att jag genast måste blogga om detta besynnerliga men annorlunda och tänkvärda tvättstuge besök. Och glöm för bövelen inte bort att skratta mera i tvättstugan.